ARCTIC MIRROR

Ella Jonsson: Utan skrivandet är jag halv

Ella Jonsson: Utan skrivandet är jag halv

Utan skrivandet vore jag bara halv. Ja, i ärlighetens namn vore jag ingen. Med orden och berättelserna som följeslagare har jag navigerat genom livet.

Det började tidigt, när jag storögd – eller snarare storörad, satt hemma vid köksbordet och lyssnade på pappas mustiga och färgstarka berättelser från hans uppväxt i den lilla byn vid polcirkeln.

Berättelser om dramatiska och dråpliga vardagshändelser, med traktens kvinnor och män i huvudrollen. De var mina tidigaste hjältar och förebilder: Lillpersson, Kärin, Emma, Ester, Kalle, skollärare Jauring, kusinerna i granngården, jägmästaren, renskötare, gårdfarihandlare, smugglare, farbror Petter, Lasse…

Pappa berättade ofta på Överkalixmålet. Han förändrade röst och tonläge, använde kroppsspråket och spelade upp små scener på golvet hemma i köket.

Ja, han gör det fortfarande. Berättelserna kryddas med detaljrika beskrivningar som beskriver allt från personernas kläder till tiden på dagen eller året, väder och vind, färger, dofter och smaker. Alla sinnen är med. Och så självklart det viktigaste sinnet av dem alla, fantasin, som spelar upp filmen för mitt inre.

”Jag vill fylla Norrbotten med kött och blod”

Det är med andra ord helt naturligt att mitt berättaruniversum har sitt hjärta och sina rötter här i Norrbotten.

Jag vill skriva så där som pappa berättar: väcka känslor och insikter, sätta fart på fantasin, våga och utmana. Fylla Norrbotten med kött och blod, med passion och livskraft.

Orden har alltid kommit lättare i skrift och länge hade skrivandet en terapeutisk betydelse, ämnad enbart för mig själv.

Dagboken var länge mitt enda skrivforum, där jag bearbetade frågeställningar om vägval, känsloliv och existentiella funderingar. Ja, man kan säga att jag ägnade mig åt att skriva mig hel. Det finns ingen bättre medicin.

Skrivkramp

Att skriva och sträva efter att bli utgiven och läst av andra kan rent av ha motsatt effekt. Författandet är ensamt och fyllt av kval. Medan dagboken fylls av sida upp och sida ner som beskriver skrivvåndan, lyser berättarorden med sin frånvaro.

Känns det igen? Du vet, när arket på datorn flimrar vitt och orört. När allt har låst sig. Plötsligt är skrivandet minerad mark. Bara fallgropar vart man än vänder sig: persongalleriet, miljöbeskrivningarna, dialogen, tidslinjen, berättelsen, händelserna.

Ingenting vill sig och allt är bara platt och intetsägande, pinsamt banalt och förutsägbart. Ingen kommer att vilja läsa det här, aldrig någonsin.

I det här läget är berättelsen skör och alldeles hudlös – inte alls mogen för att delas med andra. Då brukar jag ta en långpromenad och låta hela storyn följa med ut i ljuset, ut i naturen.

Ibland kan det behövas mycket tankemöda och många långa promenader för att komma upp på banan igen. Men belöningen och känslan när det ologiska blir logiskt, när karaktärerna blir synliga och medgörliga, när tidslinjen och händelserna faller på plats – aaahhh, den är obeskrivlig!

Från New York till Norrbotten

Det är ingen ordning på mitt skrivande. Novellmanuset, med en ramberättelse som böljar mellan New York och Norrbottens inland, har jag jobbat på i 4 år nu. Kanske längre ändå.

Det beror lite på hur man räknar. Inom mig vet jag precis hur jag vill ha den, novellsamlingen. Jag vet också att det är exakt det här jag helst sysslar med: att skriva. Ändå ligger manuset orört långa perioder.

Under tiden ägnar jag mig åt annat – som exempelvis att jobba och få lön. Ja, och så ett annat bokprojekt, med fotograf Anders Alm och berättelsen om möten med människorna längs den ensamma vägen i väglöst land: Solitary Road.

Det har blivit en litterär fotoutställning som visats på flera platser i Norrbotten och som nu ska åka iväg till Örebro och Rättvik. Och i dagarna ger vi ut en litterär fotobok om den ovanliga vägen, en resa tillbaka i tiden.

Berättandet behövs

Litteraturen och berättandet är magiskt på så många sätt. I en omvärld som blir allt mer fragmenterad och obegriplig, där vi människor glider isär, behövs litteraturen för att bygga broar – mellan individer, kulturer, religioner, idéer, språk och ideologier.

Alla platser och folk behöver få berätta sin historia. Så även vi, i vår arktiska del av Europa. Du och jag som bor här vet det redan: att vår plats har så mycket att dela med sig av och lära resten av världen.

Här finns så mycket som världen behöver för att bli hel igen. Därför tänker jag fortsätta berätta, även om det ibland blir långt mellan utgivningarna.

Ella Jonsson är författare, uppvuxen i Luleå och med rötterna i Överkalix.

Ella är tillsammans med fotograf Anders Alm aktuell med den litterära fotoboken Solitary Road som kommer ut den 15 december. Boken berättar om möten och människor längs en ensam vägstump, en blindtarm mitt i vildmarken, på norra sidan om Torne träsk.

Ella har tidigare gett ut romanen Aftonrodnad vacker natt, en existentiell berättelse om rötter och ursprung och våndan att hitta sin plats. I boken spelar potatislandet en av huvudrollerna. Hon har även gett ut barnboken Leir di Överkölismale – en pekbok med bilder och ord på Överkalixmålet, ett bidrag för att rädda sitt döende modersmål.

Nu arbetar Ella med novellsamlingen Vägsjäl, där ramberättelsen rör sig mellan storstad och storskog. Målet är att ge ut novellsamlingen under 2017.

Dela artikeln
Mata in dina sökord och tryck enter.